Den 4 och 5 december gick något ovanligt av stapeln på Götaplatsen. Göteborgsymfonikerna tog sig an The Gothenburg Sound – stadens världsberömda variant av melodisk dödsmetall – och förvandlade konserthusets stora sal till en mötesplats mellan två musikvärldar som sällan delar scen. För dig som rör dig i dansvärlden är det här mer intressant än det först låter. När extrem metal möter klassisk musik i Göteborgs konserthus uppstår nämligen rytmstrukturer och dynamiska skiften som öppnar nya dörrar för koreografer.
Konserten var en hyllning till Tomas ”Tompa” Lindberg, sångaren i At the Gates som gick bort hösten innan. Bandet räknas som en av pionjärerna i den göteborgska metalscenen, och konserten samlade också medlemmar ur In Flames och Dark Tranquillity tillsammans med Sveriges Nationalorkester.
Varför det här angår dansare
Rytm är halva jobbet. Och det är just rytmen som blir spännande när två så olika genrer kolliderar.
Klassisk musik bygger på frasering, andning och dynamiska kurvor. Extrem metal bygger på blastbeats, taktartsbyten och vägg av ljud. När de två förenas får du ett musikaliskt material som tvingar kroppen att tänka om. Långsamma legato-passager kan följas av brutala 7/8-takter inom samma stycke. Det är en utmaning som modern dans, samtida koreografi och även vissa former av urban dans gärna utforskar.
Mikael Stanne från Dark Tranquillity sa det rakt ut: klassisk musik och extrem metal har fler beröringspunkter än vad många tror. Han har en poäng. Båda genrerna jobbar med dramatik, kontraster och tekniskt avancerade strukturer.
En kort bakgrund om The Gothenburg Sound
Dödsmetallen växte fram i Sverige under sent 1980-tal. Stockholm fick sin sound (Entombed, Dismember). Göteborg utvecklade en egen variant – mer melodisk, med tydliga rötter i klassisk hårdrock och svensk folkmusik.
Det är den folkmusikaliska kopplingen som gör genren intressant ur ett dansperspektiv. Mazurkans tredelade taktart, polskans synkoperade rytmik och hambons springsteg – allt det här finns kvar som ekon i låtar av In Flames och At the Gates, även om det är begravt under distade gitarrer.
Vill du höra hur folkmusikrytmer fungerar i sin renaste form, börja med att lyssna på en polka eller mazurka. Sedan lägger du på dubbla kickar och förvrängda gitarrer i huvudet. Då förstår du grundprincipen.
Att dansa till orkestermetal
Det här är inte musik du foxar till. Men det betyder inte att den är odansbar.
Koreografer som jobbar med samtida dans har länge sneglat på filmmusik och progressiv rock för att hitta material med tillräcklig dramatisk bredd. Orkesterversioner av metal ger ungefär samma sak – bara mer extremt. En passage kan gå från viskande stråkar till full orkester plus blastbeats på två takter. Kroppen måste vara beredd på allt.
Några praktiska iakttagelser om du vill experimentera:
- Räkna inte i fyror. Mycket av materialet ligger i 6/8, 7/8 eller skiftar mellan taktarter mitt i frasen. Lyssna efter frasering istället för pulsräkning.
- Använd dynamiken. De stora kontrasterna mellan tystnad och kaos är guld för koreografi. Markera skiftena med kroppen, inte mot dem.
- Tänk i lager. Stråkarnas legato och trummornas attack kan dansas av olika kroppsdelar samtidigt – överkropp följer melodin, fötterna följer pulsen.
För den som tränar breakdance finns det förvånansvärt mycket att hämta i taktartsbytena. Powermoves passar de symfoniska klimaxen, footwork lägger sig snyggt på de snabbare passagerna.
Konserthuset som rum
Göteborgs konserthus invigdes 1935 och är en av funktionalismens pärlor vid Götaplatsen. Stora salen är världsberömd för sin akustik – byggd för Brahms och Sibelius, inte för förvrängda gitarrer.
Det är just därför konserter som denna fungerar. När metal spelas i ett rum byggt för symfonisk klang händer något med ljudet. Detaljer som drunknar på Ullevi eller Scandinavium blir plötsligt hörbara. En dubbel kickbas låter inte som vägg av brus utan som rytmiskt instrument. Det är en helt annan musikalisk upplevelse – och en helt annan utgångspunkt om du vill koreografera till materialet.
Konserthuset rymmer också Stenhammarsalen med sin intarsia, samt Götaplatsfoajén som kan göras om till scen. Det är ett hus som bjuder in till mer än bara stillsam lyssning.
Vad du kan ta med dig
Den intressantaste lärdomen från en konsert som denna är inte musikalisk. Den är principiell.
Genrer är konstruktioner. Du har sett det i danshistorien också – när swingdansen växte fram ur jazzens möte med stepp, eller när afrokubansk dans blev pardans i salongerna. Korsbefruktning är regel, inte undantag.
För dig som dansar betyder det att du inte ska låta musikvalet begränsas av genretillhörighet. Det som avgör om något är danabart är inte stilen utan strukturen. Finns rytm, dynamik och dramatik – då finns det material att jobba med.
Att Göteborgsymfonikerna tog sig an extrem metal är ett tecken på att murarna mellan finkultur och subkultur fortsätter att lösas upp. Det öppnar för dansare som vågar tänka likadant. Nästa gång du planerar en koreografi – testa något som ligger utanför din vanliga musikvärld. Du kommer att hitta rörelser som du annars aldrig hade kommit på.
