Swingdans

Swingdans uppstod i Harlem, New York, under 1920- och 30-talet, i takt med att swingmusiken växte fram ur jazzen. Den mest ikoniska stilen inom swing är lindy hop, som enligt legenden fick sitt namn 1928 när dansaren ”Shorty” George Snowden på Savoy Ballroom spontant kallade sin stil ”Lindy Hop” efter Charles Lindberghs flygning över Atlanten – ”Lindy hops the Atlantic”.

Swingdans är inte en enda dansstil utan ett samlingsnamn för flera olika danser till swingmusikens karaktäristiska rytm, där varje stil har sin unika rörelsesignatur, energi och historia.

Lindy hop – kungen av swinggolvet

Lindy hop är den mest välkända av swingdanserna och föddes i afroamerikanska danssalar i Harlem. Dansen kännetecknas av sin rytmiska frihet, kreativa improvisation, akrobatiska lyft (airsteps) och ”breakaways”, där paret släpper varandra och dansar individuellt i takt med musiken. Den är både elegant och vild, och dansas i åttatakters mönster med ett tydligt ”swingigt” gung.

Lindy hop återupplivades på 1980-talet av entusiaster som Frankie Manning – en av originaldansarna från Savoy Ballroom – som också hjälpte till att föra dansen till Europa och resten av världen.

Balboa – elegant, snabbfotad swing

Balboa växte fram på 1930-talet i Kalifornien, särskilt i trånga danslokaler där det inte fanns plats för stora rörelser. Dansen utmärks av snabba fotarbete, kroppsnära position och subtila rytmiska variationer. Det finns två versioner: ”Pure Balboa” (helt stängd position) och ”Bal-Swing” (med öppna variationer och snurrar).

Balboa passar särskilt bra till mycket snabb swingmusik och kräver stor kontroll och musikalisk känsla.

Charleston – sprattlig och energisk föregångare

Charleston, som ibland räknas till swingdanserna, var en föregångare som hade sin storhetstid på 1920-talet. Den dansades både solo och i par, och kännetecknas av sprattlande benrörelser, knäinslag och vilda kickar. Charleston-element integrerades senare i lindy hop, där dansare ofta växlar mellan 20-talscharleston och 30-talscharleston beroende på musikens tempo och stil.

Collegiate shag – swingdansens studsiga rebell

Collegiate shag är en högenergisk dansstil som dansas till snabb swingmusik. Den är särskilt populär bland yngre dansare på 1930-talet och har en karakteristisk studsande rörelse med snabba fötter i tvåtakt. Den dansas vanligtvis i nära position, och många steg inkluderar humor och lekfullhet.

Shag finns i flera varianter, inklusive ”single”, ”double” och ”triple” shag beroende på antalet steg per takt.

Jitterbug – när swing mötte rock’n’roll

Jitterbug är ett paraplynamn som ibland används för att beskriva olika typer av swingdans, särskilt som dansades av vita amerikaner under 1940- och 50-talet. Den utvecklades som en förenklad version av lindy hop men blev särskilt populär i samband med att rock’n’roll-musiken växte fram. Jitterbug kännetecknas av snabba steg, hopp och snurrar, ofta med mycket energi och publikvänliga rörelser.

Swingdansens musik – rytmen som födde rörelsen

Swingdans kräver swingmusik – en jazzstil som dominerade den amerikanska musikkulturen från mitten av 1930-talet till slutet av 40-talet. Storbandsledare som Duke Ellington, Benny Goodman, Count Basie och Glenn Miller satte standarden för dansgolvet. Musikens tydliga rytm, walking bass och synkoperade blåsarrangemang lade grunden för swingdansens dynamik.

Det är ingen slump att Savoy Ballroom i Harlem kallades ”Home of Happy Feet”. Dansgolvet var ofta delat i två halvor – en för de mest avancerade dansarna som utmanade varandra i improviserade ”jam circles”, och en för vanliga dansare.

Swingdansens globala återkomst och nutida kultur

Efter att ha förlorat sin plats i populärkulturen under rockens och discodansens decennier, fick swingdans en global revival under 1980- och 90-talet. Dansare reste till Harlem för att återuppliva traditionen, och internationella swingfestivaler som Herräng Dance Camp i Sverige blev världskända nav för swingkulturen.

Idag finns swingklubbar, läger, tävlingar och socialdanskvällar över hela världen. Dansen ses som både konstform och träningsform – den kräver rytmkänsla, kondition, kommunikation mellan danspartners och en stor dos lekfullhet.

Kuriosa: swingdans och politik

Swingdans var inte bara nöje – under andra världskriget blev swing ett symboliskt motstånd för unga i Nazityskland, där de så kallade ”Swingjugend” trotsade regimens förbud mot amerikansk musik och dansade i hemlighet. I USA användes samtidigt lindy hop för att främja integration, då Savoy Ballroom var en av få platser med blandade dansgolv där svarta och vita möttes som jämlikar – vilket var mycket ovanligt för tiden.

Fakta om swingdansstilar

Swingdansen är inte bara rörelse – den är ett uttryck för frihet, musikalitet och historisk kraft.